Bästa helgen på länge, och löparknäet Bengt

((([[[!!!VARNING FÖR MYCKET TEXT!!!]]])))

Denna helgen har varit den bästa sedan vi flytta upp hit tror jag. Men ska vi börja med det tråkiga? Då jag väljer så har ni inget val!

Jag har sedan en tid tillbaka fallit offer för det band och den kärlek som kan uppstå mellan människa och löpning. Visst är det ofta med tunga steg man tar sig igenom sin runda, men ack så underbart det är! Riktigt vad det är vet jag inte, men jag antar att det är känslan av att kunna pressa sig som man inte trodde man kunde. Dessutom är det en bonus att man känner sig fri från allt ansvar och måsten under den ungefärliga timmen man springer och är så fokuserad  på sig själv och löpningen. 

På senare tiden har jag fått ont i mitt knä när jag har sprungit, men en seg och envis jävel som man är har man inte gett upp utan slutfört milen trots allt. Men när vi var i Helsingborg och jag sprang gjorde det lite ondare än vanligt, så jag bestämde mig för att sluta redan efter 6 km. Senast jag sprang, vilket var i fredags, kom jag inte ens till 3 km innan mitt knä gav upp helt och hållet. Arg, besviken och (till en början) småhaltande gick jag den sista genvägskilometern hem. 

Nu till det lite mer positiva! På kvällen stack vi till John (även känd som Dexter) och kollade på filmerna Safe Haven och 9. Två väldigt olika filmer, men bra var dem! Efter det satt vi prata om det mesta fram till ca 04.00. Det var under denna tiden jag först stötte på fenomenet löparknä, vilket innebär att spända och muskler i höften får en sena som fäster i höften och i knäet att bli för kort. Vilket leder till att senan irriterar och skaver på en slemsäck i knäet som då blir inflammerad. 

Efter lite research (och det farliga fenomenet självdiagnostik via Google) hittade jag en blogg, http://www.springjonas.se/. På denna blogg finns det ännu en som fallit offer för löpning och som lider/lidit av löparknä. Han har varit så fantastisk och givmild att han delat med sig av sin rehabilitering som gjort honom skadefri (överdos av antiinflamatoriskt, styrka, stretch och babysteps!). Nu ska jag prova detta och se hur det går. Han skriver om intressanta saker och på ett väldigt humoristiskt sätt. Han har bl.a. döpt sitt knä till Knut, så nu har jag döpt mitt till Bengt. 

I fredags frågade min gamla klasskompis från gymnasiet, Filip, om vi ville komma och äta middag och ha en spelkväll hos honom igår kväll. Givetvis tackar man inte nej till mat och trevligt sällskap så vi begav oss till honom. Väl där öppnades dörren av... Maria!? Maria är en annan klasskompis från gymnasiet som vi inte träffat/patat med på tre år och vi blev duktig förvånade när hon öppnade! Väldigt kul att träffas igen! När middagen var uppäten satte vis oss och spelade nya Super Mario Bros på Wii U och lite frågesportsspel på Wii. Jag minns inte vad som var så kul, men kul hade vi det kändes som att vi skrattade nonstop, hånade, och drev med varandra fram till klockan blev 03.30! 

Vi bjöd in dem på frukost/brunch idag (så hon fick se vår lägenhet och lite mer av Karlskrona också). Jag bakade Fridas favoritbullar och när de kom hade vi trevligt igen och passade på att höra med en tredje f.d. klasskompis, Björn, om han ville käka glass på Glassiären (ännu ett måste för Maria) . Det ville han, så vi bad honom komma till vår lägenhet, och gissa vem som öppnade? Jo, Maria! Jag tror vi kan ha skadat Björn för livet, för han såg riktigt chockad ut och höll på att vända i dörren. Vi tog oss till Glassiären, köpte glassen och satte oss för att äta. Då kom molnen, blåsten och duggregnet. Då traskade vi hem till oss med glassarna i näven. Efter någon timmes häng var det dags för Maria att bege sig hemåt :(. 

Allt har något slut, dock kommer denna vänskap nog hålla för evigt. För riktiga vänner är de man kan träffa efter åratal men allt är sig likt. Tack för en toppenhelg alla inblandade!!! Nu känner man tröttheten komma smygandes, men imorn ska vi göra klart kompilatorn! Så det kan dö